Här sitter vi nu, tre rävar. Vin för 1,79, brieost för 1,05 och kex för 1,39. Fint ska det va. /S

Idag var vi på Sachsenhausen, ett koncentrationsläger ca. tre mil norr om Berlin. Det är det första koncentrationslägret jag och Jill besöker och jag vet inte riktigt vad jag ska säga om upplevelsen. Alla ord känns alldeles för små och otillräckliga. Allt jag kan säga är att det kommer ta ett bra tag att smälta det hela. Något som dock piggar upp oss är att Oscar äntligen är tillbaka på Schwiebusserstrasse efter en snabbvisit i Warszawa. Vår lille Oki. Hej så länge /S

Något som vi fått ganska bra koll på under den senaste tiden är parkhäng. Jag tänkte att jag kunde dela med mig av några bilder med typisk "vårdag-i-parken-karaktär". Exempel på parker vi har hängt i är Görlitzer, Viktoriapark och Volkspark Hasenheide. Här är vi på väg till den sistnämnda. Man kan ha högläsning. I detta fall är det Karin Boye. Schack kan man spela, precis som Polo och Jan. Varför inte titta på en svan? Bilden är tagen någonstans längs Spree. Sola/sova. Ja, varför inte? Så här kan man se ut. Man kan dricka Sternburger på en stentrappa. Man kan sitta kvar efter solnedgången. Nils är utgör ett gott exempel på hur det kan se ut. Och lite andra saker som jag inte har bilder på är när vi kastar frisbee, spelar fotboll, äter brie och kartoffeln schnecken eller vad det nu heter. Så där ja! Tack och hej. /S

Så många dagar är det kvar innan jag och Katta packar våra väskor och tar tåget hem. Utan Jill. Trettiosex är en oroväckande låg siffra. Typ det enda som känns bra med att vår tid här börjar gå mot sitt slut är att det finns en viss räv i Linkan som vi saknar något förskräckligt. Annars då? Jo, nu för tiden är också Jill tjugo år. Det firades med sushi och käsekuchen på Oscars jobb. Greta, Filip, Alicia och en grek vid namn Vaselis anslöt när det var dags för cocktails. Och stackars Oscar fick passa upp på oss hela kvällen . Sedan dansade vi på en rätt tom bar till morgonen. Om jag ska sammanfatta det med ett ord - trevligt! /S

SWISCH sa det och så var mars förbi. Jag har precis vinkat av mamma och pappa på U-bahn och nu är det väl meningen att livet ska återgå till det vanliga ett tag. Vi har haft så mycket människor på besök att vi knappt hunnit andas och vi hoppas att den fantastiska vår vi nu har är på permanent vistelse. Imorgon är det jobb klockan nio och vi ser fram emot många härliga parkhäng framöver, för tiden här börjar sakta men säkert att rinna ut. Carpe diem säger vi, här får ni lite bilder, puss! /K

Ovanligt nog är jag ensam i lägenheten. Sus och katt är på seightseeing med kattas föräldrar och jag väntar in jobb. I sju månader har vi bott här nu och allt oftare börjar känslan av att vår tid tillsammans här snart är över smyga sig på. Man försöker att inte tänka på det så mycket men det är svårt när man är ensam med en kopp kaffe och tittar ut över vår fina innergård som blir grönare och grönare för var dag som går. Kommer nog gå sönder lite när dom lämnar mig här. Men ska inte vara ledsen än. Istället ska jag sätta mig i fönstret igen, titta på körsbärsträdet som börjat blomma här utanför och vara lycklig för att jag trotts allt har en och en halv månad kvar här med två av de klokaste, vackraste, roligaste och mest fantastiska människorna i världen. /J

Att ligga kvar i sängen till ljudet av frukost som tas fram i köket. Att inte behöva tänka på var man ska sova inatt. Att mjölk numera köps mer än öl. Att ha fler räkningar än mobilräkningen och att bråka med ComHem för att de är fittor. Att få bestämma var brödrosten ska stå tillsammans och att få somna, vakna och vara tillsammans. Nya kapitel är alltid lika skrämmande och spännande. Men det är nog det som är charmen.