På zoo har vi varit och jag måste beskriva det som surrealistiskt. Ena stunden stod vi i storstaden och helt plötsligt befann vi oss mitt bland elefanter och lejon och fattade som vanligt ingenting. Lite bilder är väl påå sin plats.

 

I onsdags kväll fick vi också en ny rumskamrat vid namn Sigrid. En HÄRLIG kvinna från Sollentuna som behövde någonstans att bo under de två veckor hon befinner sig i Berlin och eftersom att vi ändå är en kvinna kort välkomnade vi henne med öppna armar och det är vi sannerligen glada att vi gjorde för hon visade sig vara helt underbar. 

 

Idag råkar det vara hennes födelsedag och vi tänkte naturligtvis att gå ut och fira. Det var i alla fall planen fram tills att Sigrid råkade skära sig i fingret och vi fick åka till akuten. 4 stygn senare sitter vi nu i lägenheten och tackar vår åh så underbara Angelica (ni minns henne som vår hyresvärd Pauls mamma). Utan henne skulle vi alla förmodligen vara döda nu. Inte nog med att hon skjutsade oss till akuten och väntade med oss där i två timmar, hon gav oss också en flaska skumpa och ursäktade att den var ljummen.

SLUTA VARA SÅ GOD MÄNNISKA! 

 

Till slut ska tilläggas att Jill lämnat nästet för ett par dagar. Hon befinner sig just nu i Linköping och vi är väldigt avundsjuka. Fast mest saknar vi henne.

 

/K

  

Hej på er alla vänner, det är fjärde räven speaking. Or writing. Whatever. 

Livet i Sverige rullar på. Jag har blivit erbjuden heltidsjobb på en restaurang som jag inte vet om jag ska tacka ja till då det ligger i Mjölby. Försöker få arslet ur vagnen och söka lite andra alternativ i Linköping men jag kommer aldrig så långt. Aris och jag letar lägenhet ihop vilket visade sig vara svårare än vad vi trodde. Mitt hus i Borensberg håller som några av er kanske vet på att säljas, vilket också visade sig vara svårare än vad vi trodde men nu börjar det hända lite grejer iallafall. 

 

Livet utan mina bästa vänner runt mig däremot. Det är ganska tufft, och trots att jag har en superfin pojkvän vid min sida varje dag känns det ganska tomt. Han försöker dock pigga upp mig med att sminka mig ibland, klippa mina naglar och kolla på The Real Housewives of Beverly Hills med mig. Kung är han. 

 

I helgen kommer Jill hem till mig (och högskoleprov (och andra vänner också kanske)). Det ska bli så fantastiskt att jag inte fattar någonting. Nu rinner det lite glädjetårar och lite tårar av saknad ner för kinderna här. Kanske dags att sluta skriva. 

 

Ha det fint så hörs vi snart igen!
/E

 

 

Mycket har hänt mina vänner. 

 

I lördags var vi och kollade på Kakkmaddafakka på en klubb som hette Astra, nära Warschauerstrasse. På grund av släkt i bandet hamnade vi inte helt obefogat på listan och njöt av en helt fantastisk konsert. 

 

Efteråt medbjöds vi på efterfest backstage och jag hamnade inte helt oväntat i en soffa bredvid en bandmedlem där jag tvingade med honom i ett eldigt samtal om Queen i ungefär en timme. Jag gick sedan för att leta upp Susanna och upptäckte på vägen ett bord med cupcakes. Efter att ha snott en hittade jag Susanna på en bänk utanför och vi delade borderligt på cupcaken. När Susanna skulle plocka upp sin iPhone för att föreviga den minnesvärda stunden på en bänk, mitt i natten, någonstans i Berlin, tappade hon den helt plötsligt och den föll ner i en spricka. Begravd, 1 meter under marken. Hjälplösa satt vi på knä och beskådade den fortfarande filmande telefonen som låg på en bädd av löv inom synhåll men ej inom räckhåll.

 

När festen sedan helt plötsligt får ett ganska abrupt slut tvingas vi alla tre lämna det glada humöret bakom oss och vi vandrar en iPhone fattigare tillbaka till u-bahnstationen. 

 

Att säga att vi mådde ganska dåligt dagen efter skulle vara ett understatement. Vi satt runt köksbordet och lyssnade på "What doesn't kill you makes you stronger" i hopp om att någon sorts positivitet skulle väckas. Efter ett genemsamt bubbelbad senare på kvällen kändes det bättre och nu är vi nästan helt återställda. Imorgon ska vi gå på zoo med Victor (vår berlinvän) som generöst erbjöd sig att ta med sig frukost till oss imorgon bitti. Inburade djur och konstiga fiskar är nog precis vad vi behöver just nu. 

 

Här kommer lite bilder som får försöka ge klarhet åt lördagkvällen

 

/K

  

I förrgår var vi väldigt fulla. Igår var vi väldigt bakfulla. Idag är allt som vanligt igen. Jag har jobbat, Jill och Sus har sovit. Jill ska jobba ikväll. På lördag ska vi se Kakkmaddafakka. "It's all happening" som Kate Hudson skulle ha sagt (Almost famous).

 

Kom också på att jag glömt berätta att jag och Susanna ska se One Direction i Manchester den 30 maj. Jag vet inte riktigt vad det är som händer med oss, men den här 19 år gamla varelsen som bara sprakar av obeskrivlig perfektion har planterat någonting i oss som vi inte kan hantera. Suck.

 

/K

 

Först och främst, FÖRLÅT för att vi är så dåliga på att uppdatera! Jag har jobbat som ett djur och har bara 3 dagar kvar nu sen är min min jobbperiod på 11 dagar i sträck äntligen slut. Om ni har missat det så jobbar jag numera på Hotell Auberge som städerska. Tyckte nog att det var ett helvete först men häromdagen insåg att jag faktsikt trivs ganska bra. Blir nog kvar där ett tag. 

 

Det som förmodligen kommer genomsyra det här inlägget är dock inte vad vi har gjort, utan mer våra känslor. Dessa känslor är riktade mot en speciell person och det är inga varma känslor. Ni kanske minns vår före detta och väldigt tillfälliga hyresvärd Fernanuel, som susanna så fint nicknamade honom? Denna besynnerliga människa, som vi först tyckte var ganska skön, ligger nu väldigt högt upp på vår hatlista. Vi sov endast två nätter i hans lägenhet innan vi återvände till vårt riktiga hem och sedan hjälpte vi honom resten av veckan med att hjälpa andra gäster som bokade lägenheten istället för oss eftersom att han levde upp sin smärre förmögenhet i England. Det kan man tydligen unna sig när man lurar folk på pengar. Idag ringde han, tillbaka från sin semster och ville att vi skulle mötas och ge honom nyckeln. Vi hade redan betalat 50€ och nu hade Jill(kungen) i förväg räknat ut, via Airbnb, att vi var skyldiga honom ytterligare 10€ var och sen var vi kvitt. Fast beslutna om att vi skulle står för vår rätt vandrade vi ner till Mehringdamm och mötte honom i underjorden, som i alla filmer där något är about to go down. Efter en stunds awkward tystnad skulle priset diskuteras och Frenanuel säger att han vill ha 50€ till. Fortfarande fast beslutna argumenterar vi emot - Jill did the math, vilket resulterar i att Fernanuel håller en 10 minuters predikan om hur vi är unga och bara tänker på oss själva och han hade ju faktiskt planerat att vi skulle stanna hela månaden så för honom är det en major loss. Han går alltså emot Jill, och därmed alla matematikens regler med argumentet "that's just not how it works" samtidigt som han ler sitt fula leende. Surt ger jag honom en femtiolapp och han säger "I hope we don't part as enemies", fult leende nummer 2, varpå vi alla säger "Ooh, no, not at all" fast vi egentligen vill sätta på "Killing in the name" och putta ner honom på betonggolvet. 

 

Fullkomligt rasande stegade vi snabbt hemåt med vetskapen om att vi betalat tusen kronor för att sova två nätter i världens sämsta lägenhet. Nu sitter vi i vårt riktiga hem och dricker vin och lyssnar på arg musik och precis nyss ringde Fernanuel för att berätta att han blivit utelåst från sin lägenhet. 

 

Karma's a bitch

 

/K

Hej kompisar. I föregående inlägg berättade vi ju lite om våra väntande flyttar. Vi satt på Schwiebusserstrasse och tömde vårt kylskåp innan vi började färden mot hostelet. Och tänka sig, nu ett par dagar senare är vi tillbaka på Schwiebusserstrasse och kylskåpet är återigen fyllt med kål, morötter och smör. Så här gick det till:

 

Färden till hostelet gick ganska bra. Det var tungt, men det mousserande vinet hjälpte. Väl på hostelet skedde det väl inte direkt något direkt anmärkningsvärt. Vi släpade upp våra väskor till femte våningen, delade sovsal med några spanjorer och sedan släpade vi ner våra väskor hela den långa vägen. Sedan tidigare var det bestämt att vi skulle möta upp snubben som vi skulle hyrt vårt nya hem av kl 19. Han heter antingen Fernando eller Emanuel. Hursomhelst, vi lyckades fördriva alla timmar fram till kl 19 (hela tiden släpandes på våra väskor - vid det här laget var blåsorna på händerna stora som vindruvor ) och det var dags att åka till lägenheten.

 

Lägenheten var... tja, inte det vi hade tänkt oss direkt. "Fernanuel" är en hejare på att ta överpris. Första intrycket av vårt nya hem var inte direkt det bästa och ingenting kändes rätt. Vi var fast i en liten ful etta i ett fult kvarter. Livet var svårt och vi saknade vår gamla lägenhet. Då får Jill ett sms av Paul, vår gamla hyresvärd på Schwiebusserstrasse. VI FÅR FLYTTA TILLBAKA OM VI VILL. Åh, herrejävlar, tänker vi. Lätt att vi vill det. Egentligen skulle Pauls kompis flytta in, men han hade blivit befodrad och skulle istället flytta till Uganda. Fritt fram för oss med andra ord. Vi är så himla, himla, himla, himla glada över att vara tillbaka i lägenheten som antagligen är världsbäst. Den är stor och fin, har internet, gasolspis, sköna sängar, förvaringsutrymme och allt annat som man kan tänkas behöva och den är nu också vår. Dessutom får man världens bästa hyresvärd + hyresvärldens mamma på köpet. Har nog aldrig stött på mer hjälpsamma och fina personer. Vi fattar ingenting, allt är så bra. 

 

Hörs snart igen, 

/S