SWISCH sa det och så var mars förbi. Jag har precis vinkat av mamma och pappa på U-bahn och nu är det väl meningen att livet ska återgå till det vanliga ett tag. Vi har haft så mycket människor på besök att vi knappt hunnit andas och vi hoppas att den fantastiska vår vi nu har är på permanent vistelse. Imorgon är det jobb klockan nio och vi ser fram emot många härliga parkhäng framöver, för tiden här börjar sakta men säkert att rinna ut. Carpe diem säger vi, här får ni lite bilder, puss! /K

Ovanligt nog är jag ensam i lägenheten. Sus och katt är på seightseeing med kattas föräldrar och jag väntar in jobb. I sju månader har vi bott här nu och allt oftare börjar känslan av att vår tid tillsammans här snart är över smyga sig på. Man försöker att inte tänka på det så mycket men det är svårt när man är ensam med en kopp kaffe och tittar ut över vår fina innergård som blir grönare och grönare för var dag som går. Kommer nog gå sönder lite när dom lämnar mig här. Men ska inte vara ledsen än. Istället ska jag sätta mig i fönstret igen, titta på körsbärsträdet som börjat blomma här utanför och vara lycklig för att jag trotts allt har en och en halv månad kvar här med två av de klokaste, vackraste, roligaste och mest fantastiska människorna i världen. /J