Först och främst, FÖRLÅT för att vi är så dåliga på att uppdatera! Jag har jobbat som ett djur och har bara 3 dagar kvar nu sen är min min jobbperiod på 11 dagar i sträck äntligen slut. Om ni har missat det så jobbar jag numera på Hotell Auberge som städerska. Tyckte nog att det var ett helvete först men häromdagen insåg att jag faktsikt trivs ganska bra. Blir nog kvar där ett tag. 

 

Det som förmodligen kommer genomsyra det här inlägget är dock inte vad vi har gjort, utan mer våra känslor. Dessa känslor är riktade mot en speciell person och det är inga varma känslor. Ni kanske minns vår före detta och väldigt tillfälliga hyresvärd Fernanuel, som susanna så fint nicknamade honom? Denna besynnerliga människa, som vi först tyckte var ganska skön, ligger nu väldigt högt upp på vår hatlista. Vi sov endast två nätter i hans lägenhet innan vi återvände till vårt riktiga hem och sedan hjälpte vi honom resten av veckan med att hjälpa andra gäster som bokade lägenheten istället för oss eftersom att han levde upp sin smärre förmögenhet i England. Det kan man tydligen unna sig när man lurar folk på pengar. Idag ringde han, tillbaka från sin semster och ville att vi skulle mötas och ge honom nyckeln. Vi hade redan betalat 50€ och nu hade Jill(kungen) i förväg räknat ut, via Airbnb, att vi var skyldiga honom ytterligare 10€ var och sen var vi kvitt. Fast beslutna om att vi skulle står för vår rätt vandrade vi ner till Mehringdamm och mötte honom i underjorden, som i alla filmer där något är about to go down. Efter en stunds awkward tystnad skulle priset diskuteras och Frenanuel säger att han vill ha 50€ till. Fortfarande fast beslutna argumenterar vi emot - Jill did the math, vilket resulterar i att Fernanuel håller en 10 minuters predikan om hur vi är unga och bara tänker på oss själva och han hade ju faktiskt planerat att vi skulle stanna hela månaden så för honom är det en major loss. Han går alltså emot Jill, och därmed alla matematikens regler med argumentet "that's just not how it works" samtidigt som han ler sitt fula leende. Surt ger jag honom en femtiolapp och han säger "I hope we don't part as enemies", fult leende nummer 2, varpå vi alla säger "Ooh, no, not at all" fast vi egentligen vill sätta på "Killing in the name" och putta ner honom på betonggolvet. 

 

Fullkomligt rasande stegade vi snabbt hemåt med vetskapen om att vi betalat tusen kronor för att sova två nätter i världens sämsta lägenhet. Nu sitter vi i vårt riktiga hem och dricker vin och lyssnar på arg musik och precis nyss ringde Fernanuel för att berätta att han blivit utelåst från sin lägenhet. 

 

Karma's a bitch

 

/K