Idag blev vi överraskat glada när vi fick på att vi inte behöver jobba imorgon vilket betyder långhelg. 

 

Igår köpte jag en iPod som tillfälligt får ersätta min stulna iPhone. Good enough. 

 

Ikväll dricker vi öl och organiserar en 90-talsfest för enbart oss själva. Vi vet inte var det kommer ifrån men vi kände oss väldigt festliga så nu har vi varit kreativa och sitter för tillfället och lyssnar på spice girls och annan typisk 90-talsmusik. 

 

Idag har vi också hängt med vår underbara vän Oscar och i helgen ska vi besöka två julmarknader samt Ikea för inköp av starkvinsglögg och pepparkaksdeg. 

 

Puss på er /K

Hej på er kära vänner, familj och random bloggläsare (för det har vi ju tusen av). 

Nu var det ett tag sen jag skrev här och mycket har hänt sedan dess. Kanske inte utav erat intresse men jag tänker berätta ändå. Jag och Aris har iallafall lyckats få tag på en lägenhet. Så den första februari sitter vi i en egen lägenhet på Hunnebergsgatan. Det känns både fantastiskt och lite skrämmande, men på ett positivt sätt såklart. Så dagarna går numera ut på att kolla Blocket efter softa möbler och skriva önskelistor till tomten innehållande exempelvis toaborste och kökshanddukar. 

Jag har även färgat håret. Tanken var att jag skulle färga till min naturliga hårfärg, mörkblond, men det blev snarare någon blandning av kolabrunt, orange och fult. Har gråtit ex antal timmar på grund av denna missär men börjar sakta men säkert vänja mig. Tycker dock fortfarande inte om det och ska så fort håret fått vila lite färga tillbaka. 

 

Tårarna har inte bara runnit på grund av mitt hår utan även på grund av saknad. Jag saknar mina rävar så fruktansvärt mycket att det ibland gör ont i hela kroppen. Men mobilen räknar dagarna tills den 18 då Susanna och Katarina kommer hem, och till den 20 då Jill kommer. 

 

Sims har jag även börjat spela, och jag har tagit bort mitt ludd på min jacka. Idag har jag och Aris dessutom gått 6 kilometer i svidande kyla och nu har vi bakat en cheesecake. Så spännande är vårat liv. Men underbart mysigt är det iallafall. 

/E

Vilken helg. I fredags blev min mobil, båda mina bankkort, mitt körkort och 50€ stulna på ubahn och det var inte jättekul. Igår var det 1DDAY. I 7 och en halv timme satt vi och tittade på den mest oproddade livestreamen någonsin. Det var förmodligen det sämsta och bästa jag sett i hela mitt liv.

 

Idag är det söndag och vi är sega. 

 

Det är dock inte vilken söndag som helst. Idag är det exakt 22 år sedan Freddie Mercury, a.k.a världens bästa människa dog. Tänd ett ljus, lyssna på hans musik eller skänk honom i alla fall en tanke. 

 

Kärlek på alla.

 

/K

 

Som rubriken lyder, här kommer en soft bild. Så här ser mitt öga ut i skrivande stund. Ögat gör ont och ögat är rött. Tror att det är den superbilliga mascaran från kaufland som ställer till det. Så. Nu vet ni det. 

/S

"Idag är det fredag, det vill säga helg. Det har varit en mycket bra dag som började med energidryck vilket gjorde jobbet helt okej uthärdligt. Dessutom fick vi sluta tidigare då vi hade fyllt upp kvoten för däckpriser. Sedan åkte den svenska truppen från call centert till Kastanienalle för lite fika. Efter fikat åkte vi hem och träffade vår hyresvärd som hjälpte oss med lite grejer(kung) och sen käkade vi sushi(igen). Sen köpte vi öl.

 

I skrivandets stund sitter vi hemma på Schwiebussestrasse, dricker club mate, vin, öl och väntar på Rebecka (me dlem i svenska truppen). Vi dricker öl på.. Näe fan jag vet inte. Nu ska vi fortsätta dricka öl, lyssna på svensk pop och antagligen prata lite om däck. Det blir kul ju."

 

-Jill Skärby, Schwiebusserstrasse 8, Berlin, Germany. 

 

/K

 

Idag är det torsdag och vi är sååå glada att det snart är helg igen. Jill är just nu på jobbet och jag och sus har precis suttit och försökt reda ut de HUNDRATALS bankpapper som hela tiden fyller vår brevlåda. Det är som om de aldrig tar slut men nu har vi i alla fall lyckats få någon slags ordning.

 

Planerna för helgen ser ut så här:

På Fredag (alltså imorgon) tänkte vi dricka öl på Bergmannstrasse som ligger alldeles här nedanför, på Lördag ska vi sova igen alla timmar som gått förlorade den här veckan och framför allt kommer jag och Susanna sitta bänkade framför en 7-timmars livestream med One Direction. Det är nämligen dags för 1DDay och eftersom att varken jag eller sus har ätit något onyttigt på en månad är vi extremt taggade på att under dessa magiska 7 timmar trycka i oss allt ifrån starbucks morotskaka till schoko bons och cola. Livestreamen börjar klockan 9 på kvällen och håller på till 4 på morgonen så på Söndag kommer vi återigen att sova igen ytterligare förlorade timmar för att på kvällen besöka Berghain, en mycket känd klubb i Berlin. Vi tog måndagen ledigt, för det förtjänar vi.

 

Här får ni två underbara gifs på Harry,

 

Puss på er!  /K

 

 

 

Idag har vi städat till 80-talshits och gått en promenad ner till Bergmannstraße där vi spontanköpte sushi som vi tog med oss hem. Vi steg nyss upp ur ett gemensamt bubbelbad där vi bland annat satt och jammade till svenska björnstammen genom att slå på vattenytan. Vi trodde att vi var mer kungar än vi var. 

 

Livet i berlin alltså.

 

/K

 

 

 

Väntar främmande, pratar däck och mocha royal.

 

/SRB

 

 

Idag är det fredag och det är vi oerhört glada över. Lite välförtjänt helg tackar rävarna aldrig nej till.

 

Denna vecka har vi lyckats klara av två typiska grejer man ska göra i Berlin.

 

1. Jill fastnade i torsdags när dörrarna till tåget på tunnelbanan skulle stängas och blev i sista sekund räddad av diverse medresenärer.

 

2. Idag avnjöt vi en after-work öl på tunnelbanan, precis som så många andra gladlynta berlinare. 

 

När vi kom hem möttes vi av en överraskning och ni måste få en liten bakgrundshistoria för att förstå hur fantastisk den var.

 

Förra måndagen var vi ute på kareokebar och någonstans mellan klockan tre och fyra fastnade vi vid några träd för att Jill skulle kissa. Ingen hade mobiltelefon på sig så jag och Susanna bestämde oss för att stoppa första bästa människa på gatan för att fråga vad klockan var. Första bästa människor råkade vara en kille och en tjej från Frankrike som studerade i Brighton. Lite halvfulla som vi alla var stod vi där i nästan en halvtimme och diskuterade ditten och datten. Det kom fram att de båda hade besökt ett gammalt tivoli här i Berlin som är helt övergivet. De hade varit där på natten och filmat allting och helt plötslig hade tjejen ramlat ner i ett stort vattenhål och varit nära döden. "Very Blair witch-project of you", sa vi och ett långt samtal om huruvida vi alla skulle stå på Oscarsgalan om fem år inleddes. Avslutningsvis bad de oss om vår adress så att de kunde skicka filmen. "Ploj", tänkte vi och gav den innan vi skiljdes åt. 

 

Idag kom vi alltså hem och kollade som vanligt vårt postfack. Där fann vi, till vår stora förvåning, ett hårt packat paket. När vi insåg vem det var ifrån sprang vi upp till lägenheten och slet upp den lilla pappersförpackningen. Inuti fanns ALLT MÖJLIGT. Tre filmer, godis, gåtor, vykort, fotografier, någon slags polkagris med namnet 'Brighton Rock' (eftersom att jag hade sagt att jag älskade Queen), rosblad och en massa annat diverse. 

 

Förväntansfulla satte vi på dvd:n märkt 'Footage from Spreepark' och tittade på hela den 8 minuter långa videon där de går runt i mörkret bland övergivna berg-o-dalbanor. Det hände inte så mycket förutom under de sista två sekundrarna där man hör ett mycket ljudligt plask och Tom som förfärat drar efter andan. Det fanns också en film som de filmat efteråt där de låtsas gå till tivolit och sedan blir påkomna och mördade. 

 

Förstår att det här kanske verkar luddigt men vi blev helt euforiska. Nu gäller det bara att toppa deras paket med ett bättre. 

 

Här får ni lite bilder. 

 

Kröka lugnt, pusssss

 

/K

 

Håller mitt löfte om att blogga oftare och slänger in något ganska spontant.

 

Idag har vi jobbat som vanligt och nu sitter jag ensam vid köksbordet och lyssnar på Queen medan Jill och Susanna ligger i sina sängar med sina datorer. Standarddag på Schwiebusserstrasse 8. 

 

Idag har vi bott i Berlin i exakt 71 dagar och i takt med att hösten och kylan smyger sig på känner man sig mindre och mindre som en turist och mer och mer som att man faktiskt bor här. Då och då kommer någon fram och frågar om vägen och istället för att säga "Sorry I'm not from here" inser man att ibland kan man faktiskt förklara, och förmodligen på bättre engelska än de flesta tyskar. 

 

Man inser också med tiden att Berlin är en ganska fantastisk stad. En ny vän går att hitta bakom varje knut och det negativa med Tyskland generellt sett är väl egentligen bara bristen på kundkorgar, löjligt många mynt av alla sorter och det överdrivet byråkratiska med ALLTING. 

 

Klart att man längtar hem ibland ändå. Självklart händer det att man rycker till när man hör någon prata svenska på tunnelbanan och det är svårt att låta bli att känna sig nostalgisk när man skamset sätter på ett avsnitt Doobidoo på svt play. Längta hem kommer man nog göra lite hela livet. 

 

Själv saknar jag mitt hem ganska mycket ibland. Vill inte identifiera mig för mycket med Ulf Lundell men kanske trivs jag ändå bäst i öppna landskap. 

 

Avslutar med en bild på världens bästa människa. 

Ta och lyssna på lite Queen, det mår man alltid bra av vare sig man bor i storstad eller nära havet.

/K

 

 

Oj jag vet inte ens var jag ska börja. Förlåt, först och främst, för att vi är så fruktansvärt dåliga på att blogga. Vi ska verkligen försöka att bli bättre på det. Lovar.

 

De senaste veckorna har varit händelserika. Jill kom tillbaka, och när Linnea och Anna kom och hälsade på den här veckan bodde vi under några dagar 5 stycken i lägenheten. Men Sigrid lämnade oss i onsdags och i morse var det Anna och Linneas tur att återvända till Sverige så nu är vi tillbaka i samma gamla banor igen. 

 

Idag besökte vi Mauerpark och deras söndagsmarknad - en av de största i Berlin. Inte mycket inhandlades utan vi gick mest runt och frös och myste. När vi kom hem åt vi grönsakssoppa och kollade på Rapport samt Doobidoo på svt play. 

 

Är väldigt, väldigt trött nu och det är min ursäkt för att det här inlägget blev väldigt kort och tråkigt. Här får ni lite bilder. Förlåt igen.

 

/K

 

 

 

På zoo har vi varit och jag måste beskriva det som surrealistiskt. Ena stunden stod vi i storstaden och helt plötsligt befann vi oss mitt bland elefanter och lejon och fattade som vanligt ingenting. Lite bilder är väl påå sin plats.

 

I onsdags kväll fick vi också en ny rumskamrat vid namn Sigrid. En HÄRLIG kvinna från Sollentuna som behövde någonstans att bo under de två veckor hon befinner sig i Berlin och eftersom att vi ändå är en kvinna kort välkomnade vi henne med öppna armar och det är vi sannerligen glada att vi gjorde för hon visade sig vara helt underbar. 

 

Idag råkar det vara hennes födelsedag och vi tänkte naturligtvis att gå ut och fira. Det var i alla fall planen fram tills att Sigrid råkade skära sig i fingret och vi fick åka till akuten. 4 stygn senare sitter vi nu i lägenheten och tackar vår åh så underbara Angelica (ni minns henne som vår hyresvärd Pauls mamma). Utan henne skulle vi alla förmodligen vara döda nu. Inte nog med att hon skjutsade oss till akuten och väntade med oss där i två timmar, hon gav oss också en flaska skumpa och ursäktade att den var ljummen.

SLUTA VARA SÅ GOD MÄNNISKA! 

 

Till slut ska tilläggas att Jill lämnat nästet för ett par dagar. Hon befinner sig just nu i Linköping och vi är väldigt avundsjuka. Fast mest saknar vi henne.

 

/K

  

Hej på er alla vänner, det är fjärde räven speaking. Or writing. Whatever. 

Livet i Sverige rullar på. Jag har blivit erbjuden heltidsjobb på en restaurang som jag inte vet om jag ska tacka ja till då det ligger i Mjölby. Försöker få arslet ur vagnen och söka lite andra alternativ i Linköping men jag kommer aldrig så långt. Aris och jag letar lägenhet ihop vilket visade sig vara svårare än vad vi trodde. Mitt hus i Borensberg håller som några av er kanske vet på att säljas, vilket också visade sig vara svårare än vad vi trodde men nu börjar det hända lite grejer iallafall. 

 

Livet utan mina bästa vänner runt mig däremot. Det är ganska tufft, och trots att jag har en superfin pojkvän vid min sida varje dag känns det ganska tomt. Han försöker dock pigga upp mig med att sminka mig ibland, klippa mina naglar och kolla på The Real Housewives of Beverly Hills med mig. Kung är han. 

 

I helgen kommer Jill hem till mig (och högskoleprov (och andra vänner också kanske)). Det ska bli så fantastiskt att jag inte fattar någonting. Nu rinner det lite glädjetårar och lite tårar av saknad ner för kinderna här. Kanske dags att sluta skriva. 

 

Ha det fint så hörs vi snart igen!
/E

 

 

Mycket har hänt mina vänner. 

 

I lördags var vi och kollade på Kakkmaddafakka på en klubb som hette Astra, nära Warschauerstrasse. På grund av släkt i bandet hamnade vi inte helt obefogat på listan och njöt av en helt fantastisk konsert. 

 

Efteråt medbjöds vi på efterfest backstage och jag hamnade inte helt oväntat i en soffa bredvid en bandmedlem där jag tvingade med honom i ett eldigt samtal om Queen i ungefär en timme. Jag gick sedan för att leta upp Susanna och upptäckte på vägen ett bord med cupcakes. Efter att ha snott en hittade jag Susanna på en bänk utanför och vi delade borderligt på cupcaken. När Susanna skulle plocka upp sin iPhone för att föreviga den minnesvärda stunden på en bänk, mitt i natten, någonstans i Berlin, tappade hon den helt plötsligt och den föll ner i en spricka. Begravd, 1 meter under marken. Hjälplösa satt vi på knä och beskådade den fortfarande filmande telefonen som låg på en bädd av löv inom synhåll men ej inom räckhåll.

 

När festen sedan helt plötsligt får ett ganska abrupt slut tvingas vi alla tre lämna det glada humöret bakom oss och vi vandrar en iPhone fattigare tillbaka till u-bahnstationen. 

 

Att säga att vi mådde ganska dåligt dagen efter skulle vara ett understatement. Vi satt runt köksbordet och lyssnade på "What doesn't kill you makes you stronger" i hopp om att någon sorts positivitet skulle väckas. Efter ett genemsamt bubbelbad senare på kvällen kändes det bättre och nu är vi nästan helt återställda. Imorgon ska vi gå på zoo med Victor (vår berlinvän) som generöst erbjöd sig att ta med sig frukost till oss imorgon bitti. Inburade djur och konstiga fiskar är nog precis vad vi behöver just nu. 

 

Här kommer lite bilder som får försöka ge klarhet åt lördagkvällen

 

/K

  

I förrgår var vi väldigt fulla. Igår var vi väldigt bakfulla. Idag är allt som vanligt igen. Jag har jobbat, Jill och Sus har sovit. Jill ska jobba ikväll. På lördag ska vi se Kakkmaddafakka. "It's all happening" som Kate Hudson skulle ha sagt (Almost famous).

 

Kom också på att jag glömt berätta att jag och Susanna ska se One Direction i Manchester den 30 maj. Jag vet inte riktigt vad det är som händer med oss, men den här 19 år gamla varelsen som bara sprakar av obeskrivlig perfektion har planterat någonting i oss som vi inte kan hantera. Suck.

 

/K

 

Först och främst, FÖRLÅT för att vi är så dåliga på att uppdatera! Jag har jobbat som ett djur och har bara 3 dagar kvar nu sen är min min jobbperiod på 11 dagar i sträck äntligen slut. Om ni har missat det så jobbar jag numera på Hotell Auberge som städerska. Tyckte nog att det var ett helvete först men häromdagen insåg att jag faktsikt trivs ganska bra. Blir nog kvar där ett tag. 

 

Det som förmodligen kommer genomsyra det här inlägget är dock inte vad vi har gjort, utan mer våra känslor. Dessa känslor är riktade mot en speciell person och det är inga varma känslor. Ni kanske minns vår före detta och väldigt tillfälliga hyresvärd Fernanuel, som susanna så fint nicknamade honom? Denna besynnerliga människa, som vi först tyckte var ganska skön, ligger nu väldigt högt upp på vår hatlista. Vi sov endast två nätter i hans lägenhet innan vi återvände till vårt riktiga hem och sedan hjälpte vi honom resten av veckan med att hjälpa andra gäster som bokade lägenheten istället för oss eftersom att han levde upp sin smärre förmögenhet i England. Det kan man tydligen unna sig när man lurar folk på pengar. Idag ringde han, tillbaka från sin semster och ville att vi skulle mötas och ge honom nyckeln. Vi hade redan betalat 50€ och nu hade Jill(kungen) i förväg räknat ut, via Airbnb, att vi var skyldiga honom ytterligare 10€ var och sen var vi kvitt. Fast beslutna om att vi skulle står för vår rätt vandrade vi ner till Mehringdamm och mötte honom i underjorden, som i alla filmer där något är about to go down. Efter en stunds awkward tystnad skulle priset diskuteras och Frenanuel säger att han vill ha 50€ till. Fortfarande fast beslutna argumenterar vi emot - Jill did the math, vilket resulterar i att Fernanuel håller en 10 minuters predikan om hur vi är unga och bara tänker på oss själva och han hade ju faktiskt planerat att vi skulle stanna hela månaden så för honom är det en major loss. Han går alltså emot Jill, och därmed alla matematikens regler med argumentet "that's just not how it works" samtidigt som han ler sitt fula leende. Surt ger jag honom en femtiolapp och han säger "I hope we don't part as enemies", fult leende nummer 2, varpå vi alla säger "Ooh, no, not at all" fast vi egentligen vill sätta på "Killing in the name" och putta ner honom på betonggolvet. 

 

Fullkomligt rasande stegade vi snabbt hemåt med vetskapen om att vi betalat tusen kronor för att sova två nätter i världens sämsta lägenhet. Nu sitter vi i vårt riktiga hem och dricker vin och lyssnar på arg musik och precis nyss ringde Fernanuel för att berätta att han blivit utelåst från sin lägenhet. 

 

Karma's a bitch

 

/K

Hej kompisar. I föregående inlägg berättade vi ju lite om våra väntande flyttar. Vi satt på Schwiebusserstrasse och tömde vårt kylskåp innan vi började färden mot hostelet. Och tänka sig, nu ett par dagar senare är vi tillbaka på Schwiebusserstrasse och kylskåpet är återigen fyllt med kål, morötter och smör. Så här gick det till:

 

Färden till hostelet gick ganska bra. Det var tungt, men det mousserande vinet hjälpte. Väl på hostelet skedde det väl inte direkt något direkt anmärkningsvärt. Vi släpade upp våra väskor till femte våningen, delade sovsal med några spanjorer och sedan släpade vi ner våra väskor hela den långa vägen. Sedan tidigare var det bestämt att vi skulle möta upp snubben som vi skulle hyrt vårt nya hem av kl 19. Han heter antingen Fernando eller Emanuel. Hursomhelst, vi lyckades fördriva alla timmar fram till kl 19 (hela tiden släpandes på våra väskor - vid det här laget var blåsorna på händerna stora som vindruvor ) och det var dags att åka till lägenheten.

 

Lägenheten var... tja, inte det vi hade tänkt oss direkt. "Fernanuel" är en hejare på att ta överpris. Första intrycket av vårt nya hem var inte direkt det bästa och ingenting kändes rätt. Vi var fast i en liten ful etta i ett fult kvarter. Livet var svårt och vi saknade vår gamla lägenhet. Då får Jill ett sms av Paul, vår gamla hyresvärd på Schwiebusserstrasse. VI FÅR FLYTTA TILLBAKA OM VI VILL. Åh, herrejävlar, tänker vi. Lätt att vi vill det. Egentligen skulle Pauls kompis flytta in, men han hade blivit befodrad och skulle istället flytta till Uganda. Fritt fram för oss med andra ord. Vi är så himla, himla, himla, himla glada över att vara tillbaka i lägenheten som antagligen är världsbäst. Den är stor och fin, har internet, gasolspis, sköna sängar, förvaringsutrymme och allt annat som man kan tänkas behöva och den är nu också vår. Dessutom får man världens bästa hyresvärd + hyresvärldens mamma på köpet. Har nog aldrig stött på mer hjälpsamma och fina personer. Vi fattar ingenting, allt är så bra. 

 

Hörs snart igen, 

/S

 

 

 

 

Det är den 29e september och idag är det exakt en månad sedan vi flyttade hit. Idag är också dagen vi byter hem för tredje gången. Och imorgon byter vi hem för fjärde gången. Inatt sover vi på hostel och imorgon sover vi i lägenheten som kommer vara vårt hem en lite längre tid framöver. soft äre.

Katta är på jobbet så vi, susanna och jill, fixar med flytten. vi har precis klarat av fas ett, städningen, och håller nu på med fas två, dricka och äta upp allt som finns kvar i vårt kylskåp. Vi äter paprika och skålar med piña colada och vin! soft äre.

Skål

 

/ J&S

 

Klockan nio igår morse bankade en polis på vår dörr och väckte oss. Eller han väckte Susanna. Jag och Jill fattade ingenting men kunde höra hur han gormade ute i hallen om någon bil som vi skulle flytta på. Susanna fattade ingenting och skrek panikslaget på hjälp. Jag fattade fortfarande ingenting men Jill lyckades gå ut och förklara att "wir haben kein auto" var på han gick. Inte ens ett 'förlåt för att jag väckte er och var otrevlig'. 

 

Resten av dagen deppade vi och försökte lyssna på peppande rockklassiker såsom "Living on a prayer", "Eye of the tiger" och "Here I go again".

 

I morse var jag ute och powerwalkade i Victoriapark som ligger vid Mehringdamm,det var mycket fint och större än vad jag fattade tror jag. Sedan åkte vi till Witterbergplatz och jag fick jobb som städare på ett hotell och ikväll ska vi fira med vin och blaa blaa blaaaaaaah.

 

Ingenting som hände efter klockan halv sex igår morse är viktigt överhuvhudtaget. Det har snart gått två dygn sedan vi såg Ellie sist. Fyran är splittrad. Bordsplacering är numera löjligt osymetrisk. Kylskåpet gapar tomt på Cola zero och Ellies skratt ekar inte längre i lägeheten. Den fjärde räven har lämnat hålan. 

 

/K