Hej kompisar. I föregående inlägg berättade vi ju lite om våra väntande flyttar. Vi satt på Schwiebusserstrasse och tömde vårt kylskåp innan vi började färden mot hostelet. Och tänka sig, nu ett par dagar senare är vi tillbaka på Schwiebusserstrasse och kylskåpet är återigen fyllt med kål, morötter och smör. Så här gick det till:

 

Färden till hostelet gick ganska bra. Det var tungt, men det mousserande vinet hjälpte. Väl på hostelet skedde det väl inte direkt något direkt anmärkningsvärt. Vi släpade upp våra väskor till femte våningen, delade sovsal med några spanjorer och sedan släpade vi ner våra väskor hela den långa vägen. Sedan tidigare var det bestämt att vi skulle möta upp snubben som vi skulle hyrt vårt nya hem av kl 19. Han heter antingen Fernando eller Emanuel. Hursomhelst, vi lyckades fördriva alla timmar fram till kl 19 (hela tiden släpandes på våra väskor - vid det här laget var blåsorna på händerna stora som vindruvor ) och det var dags att åka till lägenheten.

 

Lägenheten var... tja, inte det vi hade tänkt oss direkt. "Fernanuel" är en hejare på att ta överpris. Första intrycket av vårt nya hem var inte direkt det bästa och ingenting kändes rätt. Vi var fast i en liten ful etta i ett fult kvarter. Livet var svårt och vi saknade vår gamla lägenhet. Då får Jill ett sms av Paul, vår gamla hyresvärd på Schwiebusserstrasse. VI FÅR FLYTTA TILLBAKA OM VI VILL. Åh, herrejävlar, tänker vi. Lätt att vi vill det. Egentligen skulle Pauls kompis flytta in, men han hade blivit befodrad och skulle istället flytta till Uganda. Fritt fram för oss med andra ord. Vi är så himla, himla, himla, himla glada över att vara tillbaka i lägenheten som antagligen är världsbäst. Den är stor och fin, har internet, gasolspis, sköna sängar, förvaringsutrymme och allt annat som man kan tänkas behöva och den är nu också vår. Dessutom får man världens bästa hyresvärd + hyresvärldens mamma på köpet. Har nog aldrig stött på mer hjälpsamma och fina personer. Vi fattar ingenting, allt är så bra. 

 

Hörs snart igen, 

/S